Vad finns mellan benen?

I regnet mot väster cyklade jag och min vän mobilen.
Någonstans efter bron där ringlinjen möts tappade han greppet och föll
På krönet efter den långa uppförsbacken,
Där när solen äntligen når mej igen känner jag bara solstrålar.
Ingen mobil, i min ficka.
Med tom blick och förtvivlan i mitt bröst vänder jag tillbaka mot regnet igen.

Med ögonen mot asfalten
Och sådan spänning att jag håller på att ramla av cykeln varje gång något ligger där
På asfalten
Börjar mörkret sänka sig igen.
tänker. Inte igen. Inte en gång till. Med tanke på papperslappar och runda metallbitar och plastkort
Spelar det ingen roll.
Men allt jag har upplevt. Har vi gjort sida vid sida. Alla minnen.
Jag har inte klarat av att kasta. Hon den förra. Silvriga som dog under en tågfärd.

På den kalla toaletten med en oläsbar silvrig text känner jag mig ensam.

En kort text med ett nummer.
Jag lyfte luren. Jag han inte känna efter, efter fjärilarna som flyger när jag ringer okända människor.
På andra sidan, i ett hus mellan strandens skola och vasaloppets mål står någon lika upprymd som jag.
Orden trillar ner.
Snart sitter jag i en bil, tänker på om hon är snygg.

En brun dörr och ett par blå ögon.
Med snygga tjejer kan man inte snacka.
Hon var inte snygg.
Jag kunde prata.
Det var något annat. Jag fastnade i hennes ögon. Jag snackade. Snackade. Snackade.
Jag fastande vid hennes mun. För att hon log.
Jag tittade återigen ned i asfalten. Nej jag hade inte tappat mobilen igen.
Jag visste bara inte vad jag skulle göra.

Förlåt. Jag kan inte uttala mej om jag var snygg
Jag kom ju bara till ögonen, lyckades sträcka mej till leendet.
Och Om jag tittade. Minns jag inget.
Inlindad i ett töcken av ull satt jag fast vi hennes ögon.
Helt bortkommen eftersom dom var allt jag ville ha.
Men aldrig kommer få.