the mirror

Som dyningar ligger allt kvar.
Snurrar.
Gör mej yr. Gör mej full.
Jag faller ner någonstans på kanten.
På kanten mellan verklighet, och fantasi.

Är du snäll?
Slå mej då om jag verkar borta i tankar, för tankarna.
Dom gör bara ont.

Jag tänker på känslan. Känslan jag hade.
När förstod varenda fingerlyftning.
Meningen av varje ord.
Det är bra att du är tyst nu.
För kärleken till sig själv är den farligaste kärleken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0